”Min barndomsstad är sig lik – kanske bara mer trafik…”sjunger Jan Malmsjö i ”en sång en gång för länge länge sen”. Men nu skjuter man hämningslöst ner varandra på öppen gata i min barndoms stad, Malmö. Nästan dagligen kan vi läsa och höra och se på nyheterna om skottlossning och ond bråd död. Rädslan griper omkring sig. Vad händer med barnen mitt i allt detta?
Vi människor vill veta sanningen men vi behöver också hopp och framtidstro. Därför behöver vi berätta goa berättelser för varandra också, sprida värme och glädje mitt i allt det onda. Barnen visar oss vägen. Jag brukar säga att vi vuxna har oändligt mycket mer att lära av våra barn än vi någonsin kan lära dem. Här kommer en sådan helt sanningsenlig solskenshistoria.
Min yngsta dotter Sanna hade en stor fascination för vapen när hon var liten. Hon gillade allt från Emils ”bysse” till stora kanoner speciellt när hon var i 5-6årsåldern. Vid den tiden vi var en gång i Florida och besökte hamnen i San Augustine och tittade på kanonerna vid hamninloppet. 
Jag och Ronnie (sambon) berättade om gamla tider om slavhandeln som förekommit och krigen mellan nord och sydstaterna som så småningom följde på detta. Kanonerna stod där på kajen med piporna pekande ut mot hamneninloppet och mot de båtar som skulle vilja komma in den vägen.
Rätt som det var frågade Sanna:
-Mamma var är trapporna?
-Vilka trappor, undrade jag.
Ja, var gick människorna av?
-Vad menar du? Båtarna körde ända fram till kajen här och så förtöjde man.
-Jo, men människorna måste ju ha gått av någon annanstans!
-Varför det?
-Man kan ju inte skjuta på båtar när det finns människor i!
Sanna sa detta med där ”det begriper du väl-tonfallet” som man använder när man tycker att den man talar med är lite väl trögfattad. Hon trodde fullt och fast på det hon sade. Lika bergfast som hon hade trott på tomten när hon var tre, lika övertygad var hon nu om att ingen skulle kunna skjuta med kanoner på en båt om det fanns männniskor kvar i den.
Vad svarar man som förälder på detta?
Det var långa sekunder som följde och ett beslut som skulle fattas på studs. Sannas uppfordrande blick krävde ett svar och Ronnie och jag såg på varann. Vad svarar man?
Hur talar man om för ett femårigt barn att hennes tankar är naiva och barnsliga och hennes världsbild lika overklig som sagofén i Askungesagan?
Jag ljög för min dotter. Jag hade inte hjärta att ta henne ur den villfarelsen hon levde i.
Jag tänkte ungefär så här.
Lilla Sanna…
ännu en tid kan du väl få tro att världen är god…
ännu en tid kan du väl få tro att vuxna människor som styr och ställer på jorden gör det utifrån samma självklara humanistiska grundsyn som du själv har – att man inte kan skjuta på båtar med människor i…
ännu en tid kan du väl få tro på det goda.
Så kom ilskan, det är ju inte klokt att Sanna ska behöva ha fel och det måste gå att förändra!
Begreppet ”stor och förståndig” fick med ens en lite annan betydelse för mig.
Så tittade solen plötsligt fram bakom de mörka molnen. Visst är det så att även efter den mörkaste natt så kommer ljuset…
-Det finns nog trappor någonstans där borta fast vi har svårt att se dem härifrån,sa jag. Titta där är en glasskiosk. Vill du ha en glass?
Lena Karman
Smenglishbloggen 