Category Archives: Lena filosoferar…

Betraktelser, barndomsminnen, tankar och åsikter om barn i allmänhet och barns tankar och språk i synnerhet.

Om att skjuta på folk – en solskenshistoria!

”Min barndomsstad är sig lik – kanske bara mer trafik…”sjunger Jan Malmsjö i ”en sång en gång för länge länge sen”. Men nu skjuter man hämningslöst ner varandra på öppen gata i min barndoms stad, Malmö. Nästan dagligen kan vi läsa och höra och se på nyheterna om skottlossning och ond bråd död. Rädslan griper omkring sig. Vad händer med barnen mitt i allt detta?

Vi människor vill veta sanningen men vi behöver också hopp och framtidstro. Därför behöver vi berätta  goa berättelser för varandra också, sprida värme och glädje mitt i allt det onda. Barnen visar oss vägen. Jag brukar säga att vi vuxna har oändligt mycket mer att lära av våra barn än vi någonsin kan lära dem. Här kommer en sådan helt sanningsenlig solskenshistoria.

Min yngsta dotter Sanna hade en stor fascination för vapen när hon var liten. Hon gillade allt från Emils ”bysse” till stora kanoner speciellt när hon var i 5-6årsåldern. Vid den tiden vi var en gång i Florida och besökte hamnen i San Augustine och tittade på kanonerna vid hamninloppet.  Jag och Ronnie (sambon) berättade om gamla tider om slavhandeln som förekommit och krigen mellan nord och sydstaterna som så småningom följde på detta. Kanonerna stod där på kajen med piporna pekande ut mot hamneninloppet och mot de båtar som skulle vilja komma in den vägen.

Rätt som det var frågade Sanna:
-Mamma var är trapporna?
-Vilka trappor, undrade jag.
Ja, var gick människorna av?
-Vad menar du? Båtarna körde ända fram till kajen här och så förtöjde man.
-Jo, men människorna måste ju ha gått av någon annanstans!
-Varför det?
-Man kan ju inte skjuta på båtar när det finns människor i!
Sanna sa detta med där ”det begriper du väl-tonfallet” som man använder när man tycker att den man talar med är lite väl trögfattad. Hon trodde fullt och fast på det hon sade. Lika bergfast som hon hade trott på tomten när hon var tre, lika övertygad var hon nu om att ingen skulle kunna skjuta med kanoner på en båt om det fanns männniskor kvar i den.
Vad svarar man som förälder på detta?
Det var långa sekunder som följde och ett beslut som skulle fattas på studs. Sannas uppfordrande blick krävde ett svar och Ronnie och jag såg på varann. Vad svarar man?
Hur talar man om för ett femårigt barn att hennes tankar är naiva och barnsliga och hennes världsbild lika overklig som sagofén i Askungesagan?

Jag ljög för min dotter. Jag hade inte hjärta att ta henne ur den villfarelsen hon levde i.
Jag tänkte ungefär så här.
Lilla Sanna…
ännu en tid kan du väl få tro att världen är god…
ännu en tid kan du väl få tro att vuxna människor som styr och ställer på jorden gör det utifrån samma självklara humanistiska grundsyn som du själv har – att man inte kan skjuta på båtar med människor i…
ännu en tid kan du väl få tro på det goda.
Så kom ilskan, det är ju inte klokt att Sanna ska behöva ha fel och det måste gå att förändra!
Begreppet ”stor och förståndig” fick med ens en lite annan betydelse för mig.

Så tittade solen plötsligt fram bakom de mörka molnen. Visst är det så att även efter den mörkaste natt så kommer ljuset…
-Det finns nog trappor någonstans där borta fast vi har svårt att se dem härifrån,sa jag. Titta där är en glasskiosk. Vill du ha en glass?

Lena Karman

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Lena filosoferar...

Persikopäron – ett pedagogiskt förhållningssätt!

Ibland får jag frågan om jag har någon pedagogisk förebild. Då brukar jag tänka på min farmor. Farmor Hulda från Spässlanda  i Värmland som alla vi barn älskade, hon som alltid hade tid… Hon och farfar bodde i ett hus på landet utanför Säffle  med syrenbuskar, jordkällare, smultronställen och hammock.

Hon hade ingen pedagogisk utbildning, farmor Hulda, men hon kunde trots detta möta oss barn precis var vi var. Hon moraliserade inte, värderade inte våra åsikter och tankar utan hon lyssnade till dem och utgick ifrån dem och väckte dessutom vår nyfikenhet, när hon på sitt finurliga sätt bjöd oss in i sin värld.

Hemma i stan (Malmö) hade Malmborgs (i mitten av sextiotalet) just öppnat snabbköp på Tärningholmsgatan, ett stenkast från Herrestadgatan där jag bodde som barn. På Malmborgs kunde man köpa persikor på burk. Runda plåtburkar med persikor som jag och min syster brukade kiva om vem som skulle öppna på vår ”klara” som satt uppsatt i köket. Vi älskade persikor, runda, gula, glatta, goda persikor, helst med mammas hemlagade chokladpudding till.
Därför ville vi ha persikor av farmor när vi kom upp till Värmland. Men farmor hade inga persikor, däremot hade hon i sin jordkällare massor av egenhändigt inkokta ingefärspäron. Men det ville vi alltså inte ha. Vi ville bara ha persikor.
Men farmor Hulda blev inte förnärmad. Hon talade inte om för oss att vi var bortskämda ungar från stan som minsann borde uppskatta hennes inkokta päron. Hon hade en alldeles särskild förmåga att förstå sig på små barn.
Hon satte sig ner på huk och sa:
– Men kära barn – det jag har i min jordkällare är inga vanliga päron, det är persikopäron och det är så gott, så gott, ja ni kan inte tro så gott det är.
De måste ni smaka!

Vi smakade på farmors persikopäron och visst var de goda. Tro´t om ni vill med de var faktiskt precis lika goda om inte godare än t.o.m. persikorna från Malmborgs hemma i stan. Och än idag många, många år senare heter inkokta päron, lokalt inom Karmansläkten, fortfarande just persikopäron!

Lena Karman

Lämna en kommentar

Filed under Lena filosoferar...

Små barn är stuprännor…

När jag för några dagar sedan, plockade fram”Svensk Dikt från trollformler till Lars Norén”-antologin av Lars Gustavsson, hade jag ingen som helst tanke på Smenglish. Jag hade just fått höra att Tomas Tranströmer hade fått årets nobelpris i litteratur och tänkte titta efter vilka Tranströmerdikter som fanns med i boken som stod hemma i min bokhylla.

Snart fastnade min blick på näst sista versen i dikten ”Genom skogen”:

Från skogens botten stiger jag.
Det ljusnar mellan stammarna.
Det regnar över mina tak.
Jag är en stupränna för intryck.

Jag läste de här raderna om och om igen och så fick jag uppleva, precis det som den ständige sekreteraren Peter Englund hade sagt i sin motivering, att Tranströmmers dikter hjälper oss att få syn på vår egen verklighet. ”I förtätade, genomlysta bilder får vi ny tillgång till det verkliga”.

Precis så var det för mig. För mig är dessa rader en fantastisk metafor över små barn och små bans lärande.
”Små barn är stuprännor för intryck. Intryck som regnar ner över deras tak.”

Ett sånt underbart argument för att börja lära ut engelska tidigt, att vi ska låta det regna ner engelska ord över barnens tak, just därför att de är extra fina stuprännor för intryck när de är riktigt små. Vi ska inte vänta tills barnens stuprännor har blivit igensatta av en massa andra intryckslöv som gör det svårare för dem att ta till sig nya språk.

Lena Karman


Lämna en kommentar

Filed under Lena filosoferar...