Monthly Archives: januari 2012

-Är det lönt att försöka lära ettåringar engelska ?

-Det är inte  lönt att försöka lära ettåringar engelska på förskolan. De är för små och blandar säkert bara ihop allting…
Det här är en åsikt som jag har mött ibland…

Visst är det från början ett enda kaos i den lilla hjärnan. Men allt eftersom saker och ting upprepas för våra små barn så uppstår  rutiner och vanor som gör att de börjar kunna förutse vad som kommer att hända framöver och denna visshet gör dem trygga. När barnen vet att de kommer att få mat när de blir hungriga och att någon hjälper dem om de slår sig , att mamma eller pappa kommer tillbaka och hämtar dem på förskolan då kan de slappna av och börja leka och relatera till andra barn och vuxna på förskolan.
Det engelska språket finns redan naturligt runt om det lilla barnet i vardagen. Varje gång någon sätter på  radion, Tvn eller datorn så strömmar det engelska språket in i öronen på våra små barn. Den pedagogiska frågan handlar inte längre om ifall vi ska föra in engelskan i barnens liv eller inte. Engelskan finns redan där. Den pedagogiska frågan handlar istället ifall ska vi låta engelskan förbli ett oförklarligt bakgrundsbrus i barnens liv eller om ska vi på förskolan ska konkretisera fenomenet, dra ner engelskan till barnens nivå och leka med språket, vända och vrida på det. Ska vi hjälpa barnen att särskilja språken eller ska vi låta bli?

 Ettåringar blandar fortfarande  ihop väldigt mycket. Det håller jag helt med om. Är man ett år så har man inte koll på läget. Man blir satt i en barnstol för att äta, man blir satt i en bilstol och ivägkörd, man blir lämnad och hämtad på förskolan, man blir lagd i en säng och man vet inte riktigt varför.
Därför är det också helt naturligt att barnen blandar ihop engelska och svenska ord och detta är inte farligt eller konstigt. De blandar ihop äpplen och päron, rött och grönt och hästar och kor också. Men jag har aldrig hört någon säga att det är fel, att prata med små barn om äpplen och päron eller rött och grönt, bara för att de blandar ihop begreppen. Istället är det förskolans uppgift att hjälpa barnen att särskilja begreppen genom att prata , leka, sjunga och låta barnen uppleva och få erfarenheter av äpplen och päron och rött och grönt m.m. Allting som finns naturligt runt barnen ska vi på förskolan dra ner på barnens nivå och göra begripligt.

Vi menar att genom att lägga till engelskan som en ny dimension till det som vi redan gör på förskolan så hjälper vi barnen till tidiga språkliga aha upplevelser. Vi tror att en tvååring som haft småbarnsengelska på sin förskola under ett års tid kommer att kunna känna igen en engelsk fras i en film t.ex: ”Hallo, my name is…”  och komma ihåg att han/hon hört nåt liknande på förskolan. Då väcks nyfikenheten och barnet lyssnar lite extra och kanske en förälder hänger på o.s.v. På så vis utvecklas språket och det är härligt att se och uppleva med vilken kraft och intensitet och glädje detta sker.

Besök Klurifax förskola i Hörby och var med under en smenglishstund och upplev och se detta med egna ögon. Vi tar gärna emot studiebesök. Ring 0415-311937  och välj om du vill se på SMENGLISH i småbarngruppen , 3-4årsgruppen eller 4-5årsgruppen. Välkommen!

Lena Karman

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Från en pedagog till en annan...

Om att tala med hundar…

Lilla Sanna 5,5 år funderar över hundars språkförståelse under vår semestervecka i Florida.

-Mamma de här hundarna som bor här i USA, förstår de engelska?

Man kan tycka att Sanna borde frågat om de amerikanska hundarna förstod svenska istället. Men för henne fanns det fortfarande ett språk (svenska) som ingen inte behöver lära sig utan som alla bara kan av sig själv, eftersom man helt enkelt hör vad folk säger. Alla andra språk måste man mödosamt lära sig i skolan och det var alltså frågan, är hundar så smarta att de kan lära sig engelska?

Lena Karman

Lämna en kommentar

Filed under Förskolebarn filosoferar - skrattvarning!

Om att skjuta på folk – en solskenshistoria!

”Min barndomsstad är sig lik – kanske bara mer trafik…”sjunger Jan Malmsjö i ”en sång en gång för länge länge sen”. Men nu skjuter man hämningslöst ner varandra på öppen gata i min barndoms stad, Malmö. Nästan dagligen kan vi läsa och höra och se på nyheterna om skottlossning och ond bråd död. Rädslan griper omkring sig. Vad händer med barnen mitt i allt detta?

Vi människor vill veta sanningen men vi behöver också hopp och framtidstro. Därför behöver vi berätta  goa berättelser för varandra också, sprida värme och glädje mitt i allt det onda. Barnen visar oss vägen. Jag brukar säga att vi vuxna har oändligt mycket mer att lära av våra barn än vi någonsin kan lära dem. Här kommer en sådan helt sanningsenlig solskenshistoria.

Min yngsta dotter Sanna hade en stor fascination för vapen när hon var liten. Hon gillade allt från Emils ”bysse” till stora kanoner speciellt när hon var i 5-6årsåldern. Vid den tiden vi var en gång i Florida och besökte hamnen i San Augustine och tittade på kanonerna vid hamninloppet.  Jag och Ronnie (sambon) berättade om gamla tider om slavhandeln som förekommit och krigen mellan nord och sydstaterna som så småningom följde på detta. Kanonerna stod där på kajen med piporna pekande ut mot hamneninloppet och mot de båtar som skulle vilja komma in den vägen.

Rätt som det var frågade Sanna:
-Mamma var är trapporna?
-Vilka trappor, undrade jag.
Ja, var gick människorna av?
-Vad menar du? Båtarna körde ända fram till kajen här och så förtöjde man.
-Jo, men människorna måste ju ha gått av någon annanstans!
-Varför det?
-Man kan ju inte skjuta på båtar när det finns människor i!
Sanna sa detta med där ”det begriper du väl-tonfallet” som man använder när man tycker att den man talar med är lite väl trögfattad. Hon trodde fullt och fast på det hon sade. Lika bergfast som hon hade trott på tomten när hon var tre, lika övertygad var hon nu om att ingen skulle kunna skjuta med kanoner på en båt om det fanns männniskor kvar i den.
Vad svarar man som förälder på detta?
Det var långa sekunder som följde och ett beslut som skulle fattas på studs. Sannas uppfordrande blick krävde ett svar och Ronnie och jag såg på varann. Vad svarar man?
Hur talar man om för ett femårigt barn att hennes tankar är naiva och barnsliga och hennes världsbild lika overklig som sagofén i Askungesagan?

Jag ljög för min dotter. Jag hade inte hjärta att ta henne ur den villfarelsen hon levde i.
Jag tänkte ungefär så här.
Lilla Sanna…
ännu en tid kan du väl få tro att världen är god…
ännu en tid kan du väl få tro att vuxna människor som styr och ställer på jorden gör det utifrån samma självklara humanistiska grundsyn som du själv har – att man inte kan skjuta på båtar med människor i…
ännu en tid kan du väl få tro på det goda.
Så kom ilskan, det är ju inte klokt att Sanna ska behöva ha fel och det måste gå att förändra!
Begreppet ”stor och förståndig” fick med ens en lite annan betydelse för mig.

Så tittade solen plötsligt fram bakom de mörka molnen. Visst är det så att även efter den mörkaste natt så kommer ljuset…
-Det finns nog trappor någonstans där borta fast vi har svårt att se dem härifrån,sa jag. Titta där är en glasskiosk. Vill du ha en glass?

Lena Karman

Lämna en kommentar

Filed under Lena filosoferar...

SMENGLISH på Tv4

Imorgon är det dax!
Måndagen 9 januari på morgon ska reportaget sändas ut.

Just nu känns det jättespännande men också nervöst. Hur kommer det att vinklas. Förhoppningsvis positivt – varför skulle de såga en ny pedagogisk metod som smenglish?
Hade de tyckt att det var en dålig ogenomtänkt idé så hade de förmodligen inte kommit hit och filmat alls. Jag hoppas att de väljer sända frekvensen när ett och tvååringarna (på väg till vilan) väldigt koncentrerat lyssnar till Ola när han först på svenska och sen på engelska visar och berättar om nappen-dummie. Här lyckades vi fånga ett lärtillfälle med mycket små barn och det är väldigt svårt att fånga det på bild.

Vi var i valet och kvalet om vi skulle ringa återbud den 15 december, när tvteamet skulle komma och filma på Klurifax förskola, eftersom vi hade så många sjuka barn. Tänk vi hade bara 13 av 39 barn närvarande.
-Det är klart att vi ska köra som planerat, vi har fantastiska barn allihop och vill nu TV komma så ska vi väl inte ringa och säga nej tack, sa Anna och det avgjorde saken.
Mellanbarnen i källaren var inte den vanliga gruppen men de utstrålade en härlig språkglädje. Reporten frågade barnen om det var kul att prata engelska på förskolan och fick ett snabbt svar att detta var inte någon förskola utan dagis!
Pinsamma ungar – tänkte jag – här jobbar vi med begrepp och talar om förskola och journalister som i alla andra sammanhang talar om dagis (som jag brukar reta mig på) ansträngde sig här lite extra för att säga ”rätt” till barnen och så blir de rättade av barnen istället. Barnen säger dagis för att mamma och pappa säger så, urskuldrade jag mig. Vi pedagoger säger oftast ”Klurifax” analyserade vi efteråt.
Jag minns hur nervös jag var när jag skulle intervjuas framför kameran. Jag skulle stå i matsalen med lunchätande barn och pedagoger i bakgrunden- rör inte för mycket på huvudet när du pratar sa fotografen – hjälp ska du ta en sådan närbild tänkte jag.

Lena Karman 

Lämna en kommentar

Filed under Rapport från SMENGLISH pedagogcenter...